Låga löner gynnar bemanningsföretagen

Igår såg jag på nyheterna att många kan tänka sig att sänka sina löner för att få ett arbete. Går man med på detta kommer det att gynna bemanningsföretagen ännu mer. Där är lönerna redan lågt satta. För några veckor sade man också att bemanningsföretagen blomstrar. Det kommer det fortsätta med om man tillåter lönesänkningar. Jag är emot detta. Mycket på grund av att jag har arbetat för bemanningsföretag och sett hur de faktiskt utnyttjar människor. När man pratar med människor överlag svensk som invandrare. Vågar ingen säga någonting om den dåliga lönen. Det här spelar bemanningsföretagen på. Det är framför allt de som är tillfälligt anställda som drabbas, de har ingenting att säga till om. När arbetet ute på et företag är slut får de oftast inget nytt via bemanningsföretaget utan de ställs åter igen som arbetslösa. Jag som i grunden är ekonomassistent har aldrig fått ett arbete inom ekonomi via dem. Jag får bara registreringsjobb som jag inte ens är utbildad till. De tar först och främst dem som är fast anställda, alla de som är tillfälligt anställda får inte ens chansen. Fortsätter det så här kommer det absolut bli sämre för dem som är arbetslösa. Därför är det inte alls bra att sänka lönerna.

Snart är julen här!

Knappt är alla helgons helg och halloween över förrän det är dags att börja tänka på julen. Den är redan på gång i många affärer. Värst är det på Filippinerna. Där börjar man marknadsföra julen redan i augusti. Man hinner tröttna på allt innan det verkligen är dags. Jag brukar alltid vara ute i god tid, vi får se hur det blir i år. Ju äldre våra vuxna barn blir desto svårare blir det att hitta på trevliga presenter till dem. Presentkort är alltid bra. Att bara ge pengar är så tråkigt. Jag fick beställning på visitkort av en kund. Hon ska ge det till sina söner. Den ena pluggar och den andra har precis fått fast anställning. Det är en lite udda men personlig present. Hennes make ska få en gästbok som jag har tillverkat. Jag har alltid varit kreativ försöker alltid hitta det personliga för både kunder och min egen familj. Behöver ni personliga julklappar så finns jag här. Jag har hållit på med presentreklam i många år. Idag tillverkar jag personliga presentkort, fotoalbum, gästböcker, bokomslag och smycken förutom att uppdatera hemsidor. Letar ni efter något speciellt så ring och fråga. Jag kanske kan stå till tjänst med det. Som sagt snart är julen här, dags att börja tänka på den.

Valet

Ja vad ska man säga om årets val. Hade jag vetat att det skulle bli så här, hade jag garanterat valt annorlunda. Som det är nu är det rena lekstugan bland vuxna människor som inte kan samtala med varandra på ett normalt sätt. Jag röstar för omval!
När man ser de senaste dagarnas rapportering från media så har SD fått mycket uppmärksamhet. Och det kommer att fortsätta om man inte dämpar ner det hela. Att sossarna och moderaterna inte kan smarbeta över gränserna är helt otroligt. Varför inte ena det två stora partierna så att ni får stopp på detta. Håll inte i era egna frågor så himla hårt. Lätta något på den tumregeln och bete er som vuxna människor!

Moderaterna kallar sig för det nya arbetarpartiet. Se då till att ni samarbetar med det "gamla" arbetarpartiet så att det blir någon ordning. Sverige kommer garanterat bli utskrattade utomlands om det fortsätter på det här viset.

Det här gäller alla partier och politiker. Ta ert ansvar!

Indragna timmar

Jag blir så upprörd när jag ser hur Försäkringskassan drar in timmar för handikappade. Jag har just sett på nyheterna hur man har dragit timmar för en man som har svår parkinson. Det är de som är drabbade är de som blir sämst bemötta. När man då ser den dåliga reklamen som går på tevekanalerna från Försäkringskassan blir jag förbannad. Det är alltså det pengarna går till istället för handikappade människor som behöver hjälp. Är det verkligen så här det får gå till? Och inte nog med det sjukvården blir sämre. En vän till mig satt på akuten i åtta timmar utan att få hjälp. Man hade nämnligen inte den röntgen som han behövde göra i funktion. Han var tvungen att komma tillbaka på en vardag. När då politiker säger att man ska se till att akuttiden ska sänkas till 4 timmar undrar jag hur de har tänkt sig att det ska fungera när det inte finns tillräckligt med läkare som kan ta hand om patienterna snabbare. Politiker behöver hamna där själva för att förstå hur det faktiskt fungerar. Hur ska människor få Försäkringskassan och sjukvården att göra en bättre och snabbare bedömning när inte ens politikerna har koll på hur verkligheten ser ut. Man kan bara hoppas att det blir bättre efter valet men helt säker är inte jag.

Politiker säger si och så

Läste just i aftonbladet från den 11 augusti "Äldreminister Maria Larsson (KD) hotar med lagstiftning om inte maten blir bättre." Det förvånar mig att hon helt plötsligt ser den maten som äldre får. Det är typ samma mat som sjukhusmaten. För några månader sedan sade hon att 7 av 10 tycker att sjukhusmaten smakar bra. Jag läste också dagens kolumn skriven av Karin Ahlborg. Hennes idé var bra "tvångsmata politikerna" så att de förstår vad det är för mat de sjuka och äldre faktiskt får. Dessvärre fick hon inte tag på en enda politiker. Jag blir så trött på politiker när de pratar om sådant de faktiskt inte har någon aning om. Allting går ut på att spara pengar. Så det där med lagstiftning lär inte hjälpa om man först inte kontrollerar hur maten smakar och vad den innehåller. Sådant borde kontrolleras innan man gör upphandlingar.

Det hettar till om sjukhusmaten

Äntligen börjar tidningar och människor att reagera. Jag har skrivit om sjukhusmaten tidigare.Läs artikeln i dagens Aftonbladet, SVD har också skrivit en artikel om sjukhusmaten. Jag har skrivit till politiker och läkartidningar utan att få någon respons. Jag är glad att det äntligen tas upp. Dagens mat på sjukhusen smakar vedervärdigt. Jag begär inte att få en kunglig lunch eller middag, men det ska åtminstone smaka bra. Inte en chans att sjuka människor kan bli friska. Jag gick ner flera kilo när jag låg på sjukhuset i Stockholm. Maten på sjukhuset i Lund och maten på rehab i Stockholm var betydligt bättre än på sjukhuset i Stockholm. En vän till mig tyckte att maten var tillräckligt bra, han ville inte alls att hans skattepengar skulle gå till bättre mat. Ja en sak är säkert vi hade olika syn på den saken. Och Så är det med människor som aldrig eller väldigt sällan har legat på sjukhus. Därför tycker jag att det är bra att man äntligen reagerar. Den här debatten behövs.

Barn på dagis

Varje morgon när jag väntar på bussen kliver en mamma på samtidigt som mig efter att hon lämnat av sina två barn på dagis. Det ena barnet är ungefär 5-6 år som går över vägen själv till ett annat dagis, den minsta är ungefär 4-5 år. Denna morgon ser jag mamman komma med en nyckel i handen, strax efter lämnar hon det minsta barnet inne på dagiset och ställer sig vid busshållplatsen. Hon står hela tiden och vinkar till barnet i fönstret. Det som gjorde mig fundersam var att det inte fanns någon dagispersonal som hade tagit emot barnet. Både före och efter den morgonen har det alltid funnits personal. Det förvånade mig mycket att mamman lämnade sitt barn utan tillsyn och att personalen tillät det. Det kanske bara var tio minuter som barnet behövde vara ensam, men att ens våga göra det är för mig obegripligt. Vad som helst kan hända. Barnet kanske blir rädd av att vara ensam och beger sig ut från byggnaden. Eller att det händer något där inne som barnet inte har kontroll över. Vad gör man i det ögonblicket? Ska man ifrågasätta det eller ska man stå tyst och titta på? Jag skulle aldrig lämna mina barn ensamma utan att veta att det fanns någon vuxen i närheten. Det verkade som om det hade gott bra, eftersom personalen var i tid nästa dag. Jag tyckte i alla fall att det var oansvarigt av föräldern.

Dåliga maten på sjukhusen

Igårdagens DN kunde man läsa en insändare av Maria Wallhager och Catharina Elmsäter-Svärds gällande dålig sjuhusmat.

Jag har legat på sjukhus under 60-tal till 90-tal och nu under 2000-talet. Så dålig som maten är idag har den aldrig tidigare varit. På 80- och 90-talet tillagades maten i storkök. Jag klagade på maten då, men hade jag vetat det jag vet idag hade jag inte ens kommit på tanken. Då fick man också välja på flera rätter än idag. Jag blev "långliggare" när jag väntade min son, då fick jag även välja från samma meny som sjukhuspersonalen.

När politiker skriver att sju av tio patienter är positivt inställda till maten då undrar jag vilken statistik de hänvisar till. Jag har precis gjort min tredje hjärtoperation. Min operation stoppades i sista stund, p.g.a Stockholm inte längre får genomföra speciella klaffoperationer, det innebar att jag tvingades ställa mig i en ny kö för att få vård i Lund. Operationen gick bra och maten i Lund var fantastisk jämfört med Stockholm.

Efter en vecka flögs jag till mitt hemmasjukhus och maten där var under all kritik. De mickrade plastförpackningarna var överkokta och smakade vedervärdigt. Samma mat som politikerna hänvisar till ”SoFrech-maten”. Både jag och min rumskamrat skickade ut maten gång på gång. Vi levde i stortsätt på smörgåsar och pulversoppor. Jag begärde att få komma till rehab i Saltsjöbaden så snart som möjligt och där var maten mycket god. Den hämtades från ett kök i Haninge.

Jag pratade med flera av patienterna som kom till Saltsjöbaden och alla (10-15 stycken) tyckte att maten på sjukhuset var fruktansvärd. Så vilka patienter politikerna i den här artikeln hänvisar till så är i alla fall inte dem jag pratade med.

Att skriva en bok

Tänk vad en bok kan göra nytta. När jag låg på sjukhuset pratade jag med sjuksköterskorna både i Lund och i Stockholm. I Lund skulle man lägga en beställning på två exemplar av min bok Livet Pussel. I stockholm pratade jag en kille som arbetade på avdelningen. När han såg min bok berättade han att han hade läst delar av den. Den hade varit med i deras undervisning när han utbildade sig till sjuksköterska. Det var min tanke från början att den skulle vända sig till just vårdpersonal. Han berättade att någon i hans klass hade läst och gjort en utvärdering av boken. Det skulle vara intressant att läsa. Jag tror fortfarande att den är nyttig för såväl vårdpersonal och för dem som har en sjukdom, men även för dem som inte bär på någon sjukdom. Mycket för att människor ska förstå att man faktiskt kan leva ett normalt liv trots en sjukdom. Jag har uppfyllt en del av min mission in life när jag gav ut boken. Den har verkligen kommit till nytta.

Operation i Lund

Det har snart gått fem veckor sedan jag opererades i Lund. Det var absolut det bästa som kunde hända. Läkaren som opererade svarade konkret på mina frågor, berättade på ett bra sätt hur de hade tänkt lägga upp operationen, olika senarion som kunde hända m.m. Operationen tog 7 timmar, mycket på grund av att hjärtat satt fast i bröstbenet/balken. De fick hålla på länge för att få loss det.

Efter operationen låg jag nersövd en längre tid eftersom det inte ville sluta blöda. Maken var vid min sida redan på intensiven. När jag började vakna till var läkaren och narkosen där för att berätta att operationen hade gått bra. Jag kommer ihåg att de var där och upprepade samma sak tre gånger. Sista gången var jag så pass klar i skallen att jag tänkte; Tack jag vet, jag har redan hört det två gånger. Jag kunde bara nicka till svar. Jag fick något att dricka men det dröjde inte länge förrän det kom upp lika fort. Tur att maken var där och hann komma med en plaststrut.

Det dröjde ett halvt dygn innan jag kom till avdelningen. Man hade redan haft upp mig för att stå vid sängkanten. Första dagarna efter operation var jag så omtöcknad att jag bara sluddrade när jag försökte prata, hålla bestick gick inte, de for åt alla håll och kanter. Maken fick mata mig. Jag återhämtande mig ganska snabbt med hjälp av sjuksköterskor, undersköterskor ocn sjukgymnaster som befann sig på avdelningen. Maten i Lund var betydligt bättre än i Stockholm skulle jag senare få erfara. Efter en och en halv vecka flögs jag till mitt sjukhus i Stockholm. Dessvärre fick jag ett lymfläckage under operation som höll på och läckte i nästan tre veckor. Jag fick också svullnad i benet och bär stödstrumpa.

Det är så frustrerande när jag bara får svävande svar av läkarna i Stockholm. Det känns åter igen som om jag hamnar mellan stolarna och ingen tar sitt ansvar. Enligt läkaren i Lund borde den här operationen gjorts för flera år sedan. Klaffen rörde sig inte speciellt och var väldigt förkalkad. Man var tvungen att skära bort allt runt omkring för att få dit den nya klaffen. Man har också valt att lägga in ett membran, ifall man måste öppna igen. När jag kom till Stockholm och benet svullande upp letade man efter gamla ekg-papper, det fanns inte ett enda efter 2005. Man var tvungen att ringa till Lund för att ha något att jämföra med.

Maten i Stockholm smakar fruktansvärt, det fanns inte en chans att man kunde äta upp sig och bli frisk av det. Jag var kvar en vecka för att sedan åka på rehab i Saltsjöbaden. Där var maten mycket god och man kontrollerade värdena bättre än på sjukhuset.

Trots allt strul innan operationen har det gått bra. Jämfört med operationen 1977 har jag återhämtat mig snabbare. Trots mina misstankar innan jag åkte till Lund är jag otroligt nöjd. Man hade bättre kontroll och fler personal som tog hand om patienterna. Mycket bättre än vad jag har sett i Stockholm.

Vem är jag bakom bloggen

Min tanke med bloggen är att skriva när jag har något att säga. Den hjärtoperationen som är min tredje är en stor händelse i mitt liv. Hur mycket jag än vill kan jag inte ignorera den, jag måste igenom det. Min familj stöttar mig, framför allt min make och mina unga vuxna barn.

Vem är jag bakom bloggen? Här kommer lite bakgrund om hur jag är som person. Många tror att bara för att man har en sjukdom så måste man vara på ett visst sätt. Jag har alltid gjort tvärtom. Jag vägrar att acceptera min sjukdom. Jag anser att jag kan göra precis som alla andra som är friska. De som känner mig känner också till mitt hjärtfel men inte alla. Fram till jag fyllde fyrtio berättade jag sällan om min sjukdom. Så fort man gör det sätts man in i ett fack. Det var mycket därför jag skrev ”Livets Pussel” som kom ut 2007. Jag ville visa att man kan leva ett normalt liv trots att man har en sjukdom. En skillnad för mig var när jag födde barnen, jag hade 50% chans att överleva. Vi valde ändå att trotsa läkarna och skaffade två barn.

När vi bodde utomlands fick jag Denguefeber även kallad Breakbone fever som kan ge inre blödningar, något som inte var så bra eftersom jag äter blodförtunnande medicin Waran. Men jag överlevde det med. Efter två år i utlandet flyttade vi hem igen. Jag har alltid varit kreativ. Mina projekt idag är att måla akvareller, tillverka personliga smycken, fotoalbum och stora födelsedagskort. Scrappat gjorde jag innan ens ordet fanns. Jag layoutar bokomslag, hemsidor, loggor, nyhetsbrev, skriver böcker, står på marknader och utställningar. Jag håller på att skriva på två böcker, den ena är en fortsättning av den förra men lite mer samhällsinriktad och den tredje kom som av en händelse ur andra manuset. Antingen blir det en deckare eller roman. Vi får se hur den utvecklar sig med tiden. Därför har jag inte tid att vara sjuk i sjukdomen.

Jag har arbetat i närmare trettio år i sjutton olika företag inom tolv olika branscher. På ett företag skickades vi på kurs, vi skulle lära känna varandra och oss själva. Det var otroligt roligt. Jag är en glad, positiv och öppen person och anser själv att jag är flexibel. Under utbildningen fick vi skriva hur vi uppfattade oss själva och självklart skrev jag att en av mina egenskaper var flexibel. Kursledarna satte upp våra lappar på väggen och hela gruppen arbetskollegor fick tycka till. När vi kommer till mig började alla att skratta. Det sista jag var, enligt dem, så var det flexibel. Jag blev jättefrustrerad och påpekade det för min man när jag kom hem. Han tittade på mig och svarade; ”Nej, de har rätt, det är det minsta du är.” Enligt honom är jag lika flexibel som en bergvägg. Tja, allt är ju relativt. Jag kan medge att jag är envis och ger mig inte i första taget. Maken har flera gånger sagt när jag inte har gett med mig; ”Nu är du svår!”
Har jag bestämt mig för något viker jag oftast inte en tum, även om jag ibland kan svänga som en pendel åt ena hållet eller åt det andra innan jag är klar. Man måste bevisa att jag har fel och då kan jag faktiskt be om ursäkt även om det sitter långt inne.

Friska människor har en viss uppfattning av människor med sjukdomar. Under alla år har jag försökt visa motsatsen. När jag var tonåring festade jag lika mycket som mina kamrater. Några av mina vänner brukar säga att när andra levde i nittio knyck, levde jag i etthundranitto. Det var full rulle dygnet runt.
Jag har alltid haft ett stort kontaktnät även om det minskar ju äldre man blir. Nu när jag snart är på väg in i ett halvt sekel känns det som om jag mycket kvar att leva för. Först och främst för min familj, men sedan allt annat jag fortfarande vill göra. Därför känns det oerhört jobbigt med operationen, men det är något jag måste ta mig igenom så att jag kan fortsätta att leva mitt liv.

Strul i vården

Jag har suttit i telefon i flera dagar för att jaga remisser från och till olika avdelningar. Idag ringde en av läkarna. Remissen skickades redan för en vecka sedan. Mottagande avdelning har inte fått något. Tre gånger har jag ringt och tre gånger får jag samma svar. Ingen remiss ingen hjälp! Jag ringer också till avdelningen jag ska bli inlagd på. De har ingen aning om vem jag är eller när jag kommer. När jag ringer till avsändaren så har de skickat information till avdelningen. Det visar sig sedan att det är läkaren som ska operera som ligger på journalerna. Jag måste boka anhörighotell till maken. Där kan man inte heller göra något eftersom det inte finns någon remiss. Ringer avsändarkontoret för den remissen. Johodå, den är skickad.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det har bara varit strul runt denna operation och det började redan i oktober förra året. Innan operationen var jag tvungen att ta prover, ultraljud och kärlkransundersökning. När det är dags att ta blodprover har de glömt att ta med Waranprov. Något som borde vara naturligt när det gäller mig. Sjuksköterskan på avdelningen frågar om jag äter Waran? "Jag har ätit det i 32 år", svarar jag. Jag hör hur stressad hon blir när hon har missat det. Det här innebär att jag måste gå och ta ett nytt blodprov.

När jag ringer till vårdcentralen för att tala om att jag ska ta prover, säger sjuksköterskan; "Vad har jag med det att göra?" Förvånat tittar jag på telefonluren, men talar sedan om varför jag ringer.

Inför ultraljudet har hjärtläkaren sagt att det måste ske via halsen. När remissen kommer är det ett vanligt ultraljud. Vilket jag ifrågasätter när jag kommer till mottagningen. Där kan de se att min läkare har skrivit den andra undersökningen, men väljer att göra den jag har fått remiss på. Vilket medför att jag åter igen blir tvungen att åka till avdelningen för att just göra ultraljudet via halsen.

I november är det då dags för operation. Jag blir inlagd och får träffa sjuksköterskor, sjukgymnaster, narkosläkare, nya prover och röntgen, det sista man gör innan jag ska träffa kirurgen är en skiktröntgen. Den första under alla mina år som patient. Klockan fem samma eftermiddag kommer kirurgen och stoppar hela maskineriet, 12 timmar innan operationen. På skiktröntgen har man sett att hjärtat är vridet i en konstig vinkel, in- och utgångar var felvända, mitralisklaffen som ska vara på framsidan, finns på baksidan av mitt hjärta.

Helt plötsligt har en vanlig klaffoperation blivit en operation som ingår i rikssjukvård, det innebär att det ligger på politikernivå, därför får han inte operera mig i Stockholm.

Jag föll med ett brak mellan stolarna eller på målsnöret. Psykiskt befann jag mig redan på andra sidan om målsnöret. I huvudet hade jag redan gått igenom operationen och var på väg hem. Jag vet inte vilken chock som var värst att få reda på info om hjärtat eller att inte bli opererad.

Jag är opererad två gånger tidigare för mitt medfödda hjärtfel. Varför har ingen av läkarna från 1966 eller 1977 sagt något om att mitt hjärta var vridet? Inte ens min egen hjärtläkare känner till detta. Det blev en chock för oss båda och min familj. Vi hade allihop befunnit oss under en psykisk press. Min familj blev ursinniga, det kändes som om jag fick skulden av det inträffade. Det vet jag ju att de inte menade. Jag förstår att luften gick ur dem med precis så som det gjorde för mig. När allt avstannade slog det tillbaka mot min kropp jag fick munsår, ryggskott, förkylning, magkatarr och stressmärken i pannan och jag fick börja om från ruta ett igen.

Vårdgarantin försvinner också när det blir special. Jag hade faktiskt väntat över 90 dgr till operationen i november, men det var något som jag och läkaren hade kommit överens om. När jag ställdes i en ny kö till Lund får jag vänta ytterligare 3-4 månader för operation. Jag får inte heller något datum utan är ovetande i två och en halv månad innan jag får ett besked.

Jag som är egen företagare blir tvungen att ställa in alla åtagande. Både förra hösten och nu under våren. De arbeten jag brukar ta i mars, april, maj är körda. Kurserna jag skulle hållit under våren fick jag ställa in. Jag är med i en akvarellkurs den fick jag också ställa in. Jag har fått sämre kondition och vätska i kroppen. Jag måste ta vätskedrivande eftersom mina klaffar inte fungerar som de ska. Något jag inte hade behövt om operationen hade blivit av i november.

Jag ska opereras på tisdag i nästa vecka och då är det nästan 120 dagar sedan operationen stoppades i Stockholm. Det här blir effekten av det som inträffat. Jag har mailat till politiker, landsting, socialstyrelsen. Ingen tar ansvar. När jag frågar läkaren om jag är den första patienten som ska till Lund får jag reda på att jag är nr 5. Det här är helt nytt för Stockholm som tidigare har gjort alla hjärtoperationer. Jag har ingenting emot vården Lund eller Göteborg, men tycker att det är fel att man väljer att lägga dessa hjärtoperationer på bara två ställen i hela landet. Den som drabbas är helt klart patienten som inte har någonting att säga till om.

Njuter av solen

Jag njuter av solen, precis som katten. Han ligger orubblig på bordet där solens strålar värmer. Pillar man på honom tittar lite lojt på mig och undrar vad jag gör. Det ser ut som om han tänker "Låt mig vara nu, matte!"

Han gillar inte när det är kallt ute. Är torktumlaren är igång ligger han och gonar ovanpå den. Om jag lägger mig för att vila är han snabbt på plats under mitt täcke. Att han överlever när min kropp gör sig hörd är ett under. Jag hade storknat för länge sedan.

Men nu sitter vi här och njuter av solen ett tag till. Jag borde skriva lite men det är så skönt i solen, det känns att den behövs. Man blir så glad. Nä nu ska jag nog brygga lite kaffe och ta en knäckemacka,det är dags för mellanmål. Innan jag sätter mig vid datorn igen. Fördelen med solen är att katten håller sig borta från datorn. Jag får vara ifred. Tack solen för att du värmer våra frusna själar.

Reagera!

Reagera!

Varför acceptera man att delar av hjärtsjukvården stoppas Stockholm? Varför reagerar ingen när politiker ger sig in i något de inte har koll på. Nu har det drabbat mig som patient och egen företagare. Det är dags att starta en namninsamling för hjärtpatienter.

Lite bakgrundsinformation om mig: Jag är född med hjärtfel, har opererats två ggr tidigare och har en klaffprotes sedan 1977. I november förra året blev min tredje klaffoperation stoppad ett halvt dygn innan jag skulle ligga på operationsbordet. En skiktröntgen visar att mitt hjärta var vridet i en konstig vinkel och därmed hamnar min operation inom något man kallar för rikssjukvård och det får bara ske i Lund och Göteborg.

90 dagars vårdgaranti i Stockholm försvinner eftersom detta nu har blivit special. Jag tvingas ställa mig i en ny kötid till Lund. Jag har väntat i 120 dagar från att operationen stoppades i Stockholm. I Lund har de varit tvungna att stryka operationer för andra patienter eftersom de inte hinner med. Till och med här håller inte 90 dagars vårdgaranti. Alltså drabbas detta inte bara mig utan alla som behöver hjärtopereras. Stockholm behövs precis som Lund och Göteborg.


Namninsamling:
Mona Bergvall, Älvsjö

kontrollerande chefer ger försämrade resultat

Har just slutat ett tillfälligt arbete. I år har vi haft en bra chef som har låtit oss ta ansvar. Istället för att vara på oss med piskan som tidigare chefer, har hon själv satt sig och registrerat när det har behövts. Det är i mina ögon en bra chef som också får med sig övriga att göra ett bra arbete som möjligt. Jag har arbetat i fem års tid med detta och första året var ett helvete. När perioden var över så tänkte jag aldrig mer, det här var det absolut värsta jag har varit med om någonsin. Det var teamledare som stod bakom ryggen på folk och kontrollerade att de gjorde rätt. Vi fick inte prata med varandra, gjorde man det fick man snart byta plats till ett nytt team och kollegor. En del kollegor blev utskällda inför andra. Misstänksamheten satt verkligen i väggarna. De tillfälligt anställda är inga nybörjare inom arbetsmarknaden, de flesta har arbetat i många år och att bli behandlade som boskap på en arbetsplats är helt otroligt. Många av dem som arbetade då blev senare sjuka. Förmodligen av den stress man upplevde. Att under denna press också vara anställd tillfälligt av ett bemanningsföretag som inte bryr sig, gör att man känner sig riktigt utsatt, för där får man höra att passar det inte så finns det många som vill ta ens plats.

Jag pratar om tjugohundratalet inte om sextio-sjuttiotalet som man skulle kunna tro att det gäller. Idag läste jag en artikel i SVD skriven av Negra Efendi´c om Emma Pihl som har skrivit boken "Lets go! Bli fri från ditt kontrollbehov." Boken bygger på ett forskningsprojekt som visar att kontrollerade chefer ger försämrat resultat. I mina ögon stämmer det precis. Jag lärde mig att parera de värsta otrevligheterna, mycket för att jag har haft sådana chefer tidigare.

Det är viktigt att få fram detta. Människor ska inte behöva bli behandlade som något katten har släpat in. I år var det första gången som bemanningsföretaget har frågat hur vi har haft det. En del har berättat att de har blivit sjuka på grund av den stress vi faktiskt utsätts för. Företaget som vi är konsulter på har en deadline och allt ska vara färdigt till ett visst datum, men hur mycket ska man acceptera bara för att ha ett arbete?

Jag har arbetat i trettio år för sjutton olika företag inom tolv olika branscher. Jag om någon har erfarenhet av olika chefer genom åren. Det är tydligt att arbetsmarknaden har hårdnat. Alla arbetslösa jag har pratat med vill inget annat än ha ett fast arbete att gå till. Men för vilket pris?

Sjukvården

Idag måste man vara frisk för att kunna vara sjuk. Som patient måste du hela tiden kontrollera att vården gör rätt. Jag pratade med min svägerska för några dagar sedan, hon berättade om en vän till henne som just hade dött. Hon hade varit till vårdcentralen och tagit prover eftersom hon inte mådde bra. Några dagar senare åkte hon och hennes make till en annan ort för att besöka några släktingar.

När hon kom fram kunde hon helt plötsligt inte stå på benen. Hon besökte vårdcentralen på orten och fick åka hem med ett par alvedon på fickan. Då det inte gick över åkte de tillbaka igen till vårdcentralen. En annan läkare insåg att det var något som inte stämde och de undersökte ordenligt. Sedan gick allt rasande fort. Hon kördes med ambulanshelikopter till Uppsala och där konstaterade man att hon hade en hjärntumör. Samtidigt som maken körde ensam hem ringde deras egen vårdcentral för att tala om att alla prover var bra. Maken höll på att få slag men försökte hålla sitt lugn när han svarade att han bara ville meddela dem att hans fru hade en hjärntumör och låg för döden.

Jag är inte oroligt för mig själv men när det kommer till mina unga vuxna oroar jag mig mycket mer. När jag födde barnen hade jag femtio procents chans att överleva. Dottern är född för tidigt och sonen är född ännu tidigare. Han låg i kuvös första veckorna. Nu har han fått problem med njurvärdena vilket jag tror beror på att han var sjuk så länge under förra året när han fick både bältros, kräksjukan och campylobacter efter att han hade ätit kyckling. Det tog sex månader för honom att komma tillbaka till normal nivå igen. Då gjorde man inga ordentliga kontroller trots att vi var till vårdcentralen upprepade gånger. I förra veckan fick vi reda på från annat håll att njurvärdena var åt pipsvängen. Vårdcentralen började ifrågasätta vart någonstans han hade tagit prover. I alla fall var värdena försämrade och nu ska man kontrollera njurarna med ultraljud.

Om jag tillåter sjukvården att ha sin gång, händer inte mycket kan jag lova. När jag idag fick tag på läkaren, hade han istället för att skicka provsvaren till oss, bokat in sonen på ett läkarbesök om en månad. Hade jag inte ringt så hade remissen för ultraljud gått iväg först efter läkarbesöket. Det kan man ju räkna ut med häcken att undersökningen hade blivit först i april.

Så här ser det ut idag, man måste ringa själv för att få det gjort. Så fort remissen är på nästa läkarmottagning kommer jag att ringa för att boka en tid för ultraljudet. För hoppningsvis kommer sonen att få undersökningen innan jag åker in på min hjärtoperation. Jag känner att jag har nog med mig själv men mina barn går i första hand. Så faktum varstår du måste vara frisk för att våga vara sjuk.

Bemanningsföretag

I dagens SVD kan man läsa att Bemanningsföretagen har backat 40 %. Går man in på arbetsförmedelningens hemsida ser man det fortfarande är övervägande bemanningsföretag på de arbeten som finns att söka, så även i dagstidningen. I år är det första gången på två år som bemanningsföretaget har brytt sig om oss tillfälligt anställda. Tidigare har vi inte fått samma information som övriga fast anställda hos dem. Det är också första gången som de frågade hur vi har det på företaget vi är konsulter hos. De kanske drog öronen åt sig efter progammet som visades på tv. Jag tycker fortfarande att de inte är korrekta. Jag har gått hemma i två veckor och väntat på att arbeta. Jag är därmed tvungen att stå till deras förfogande eftersom jag har skrivit på kontraktet. Av det ska jag få 90% av garantilönen. Det ska bli intressant att se vad beloppet egentligen är när lönebeskedet kommer eftersom jag vet att garantilönen är en av de sämsta. En registrerares lön ska ligga på ca 20tusen/månad. Vi är inte ens i närheten av den lönen kan jag säga. Vi har hela tiden piskan på oss på det företag vi är utlånade till. De har en deadline som vi måste följa. Vi jobbar som djur för en urdålig lön. En av de anställda förra året fick inte ens den lön han skulle ha, han utförde ett annat arbete än registrerarna men fick samma lön, trots att företaget betalade mer för hans tjänst. Så därför tycker jag att 40% inte är tillräckligt, flera företag måste våga anställa för att hejda bemanningsföretagens framfart.

Hjärt och lungmaskin

Hu vad läskigt att läsa i tidningen att Lunds sjukhus har varit tvungen att byta hjärt & lungmaskinen som krånglar under operation. Det tar nästan tre timmar att lägga över patienten i en echmo-maskin. Det känns oroligt att jag snart ska ligga i samma position som 17 åringen. Han som nu kanske har fått hjärnskador av att ha varit utan hjärt och lungmaskinen i bara tio minuter. Helt klart får de se över maskinerna tills jag kommer dit.

När blir barn mobbare eller mobbade

Jag ser det lilla barnet stoppa ner sin hand i godispåsen. När de är runt två tre år är allt så litet. Armar, ben, kroppen och det lilla runda huvudet. När hon ska ta godis försvinner hela armen ner i påsen.De är så oskyldiga när de är små. Var någonstans på vägen blir de oskyldiga barnen mobbarna eller de mobbade? Vad och vem är det som påverkar detta underbara lilla oskyldiga barn?

När jag ser programmet om den tillfälliga befolkning från Sverige på en öde ö, då undrar jag hur mycket av detta påverkar barn och ungdomar? Exempelvis han som tycker att det är okej att skalla alla som inte tycker likadant som han själv. Han har ju själv barn. Är det okej att uttrycka sig så i teve när man vet att ens barn kommer att se programmet? Hur kommer han som förälder att reagera om hans barn är den som skallar sina klasskompisar eller blir skallade av andras barn?

Jag anser att det är föräldrarnas ansvar att ta hand om det lilla barnet och att det lilla barnet får bra värderingar när det blir vuxen. Har de inte det stödet så går det ganska säkert åt pipan. Och har man en förälder som tycker att det är okej att skalla andra vuxna, då får man bara hoppas att barnet har en andra förälder som är mer ansvarstagande och som talar om vad som är rätt och fel.

Jag ser den lilla flickan med godispåsen titta upp på sin pappa. Hon får än så länge den hjälp hon behöver. Det ser ut att vara ett tryggt förhållande mellan pappa och barn. Jag tänker på mina egna barn som har varit där, idag är de unga vuxna förhoppningsvis har vi lärt dem en del av livets regler. Restrerande hänger på omständigheter, familjeförhållanden, kompisar och nära vänner.

Valdebatt

Har just tittat på delar av valdebatten. Det som jag brinner för är barn, ungdomar, sjuka och äldre. Eftersom jag har bott utomlands så har jag en annan syn på vård, skola och omsorg. Man får en annan uppfattning om Sverige och svenskarna.

När det gäller skolan, tycker jag att det är bra att betygsätta eleverna från årskurs 4. Så som det är satt idag är inte alls bra. Jag tycker att skriftliga omdömen är ett förebyggande syfte till ett förhoppningsvis bra betyg. Man ska fånga eleven redan i början innan det börjar gå snett inte i slutet av terminen. Får man som idag betyg först i åttan, kan det vara för sent. Jag har två barn och de i sin tur har haft många klasskamrater. Jag har varit med i föräldraföreningen när de gick i grundskolan och har därför sett vilka elever som det gått bra för och vilka det gått dåligt för. Jag har också sett vilka föräldrar som ställt upp och vilka som inte har gjort det. Skolgången utomlands är uppbyggd på ett helt annat sätt än i Sverige. Min dotter gick i internationella skolan och där var föräldrarna tvungna att engagera sig på ett helt annat sätt än i Sverige. Man hade skriftliga omdömen redan i nollan. Varje år bytte eleverna klasser. Man hade någon enstaka klasskompis med sig till nästa klass. Det gjorde att man lärde känna fler elever och föräldrar. Och det blev ingen som direkt kände sig utanför. Det var lika för alla.

Som förälder hjälpte man till i klassrummet, som bussmamma, i biblioteket. Man hade också en international dag, där man berättade om sitt hemland. När min dotter började skolan fick jag inte vara med i klassrummet. Orsaken till det var att hon mycket snabbare skulle lära sig engelska språket om jag inte var med. På bara 14 dagar hade hon lärt sig en hel del. Hon fick också extra lektioner för att klara av språket. När det gäller skolan känns det bättre vad den blåa blocket står för än den röd-gröna partiet har tänkt göra om de vinner.

När det gäller vård och omsorg går jag helt på den röd-gröna linjen. Så som det ser ut idag med människor som blir utförsäkrade är fruktansvärt, så får det inte gå till. Man sparkar på dem som redan ligger. Att man privatiserar och säljer ut vissa delar av kommunal omsorg är också helt åt skogen. De som drabbas är handikappade, sjuka och äldre. De som är rika ska inte köra i gräddfilerna för att få den vård som alla behöver. Precis så var det att bo utomlands, de fattiga befolkningen fick inte samma hjälp som den som är rik och kan betala för sig. Där var klyftorna så mycket större, det vore tragiskt om det kommer till Sverige.

Det blir svårt att välja, vissa frågor tycker de lika, där går det inte alls att göra en bedömning av vilket parti man ska rösta på. Jag ska försöka ta reda på vad varje parti står för. Hur det än är så är det viktigt att rösta oavsett vad man än röstar på.

Bra att ifrågasätta vården

Det har varit så mycket skriverier om vården sista tiden. De stackars barn som har dött för att personalen kanske inte har gjort sitt yttersta. Jag vet att ett av barnen som dog hade en förälder som utbildade sig inom vården. Han/hon om någon visste att något gick fel vid barnets behandling.

Det jag har uppmärksammat under alla år som patient, är att de som arbetar inom vården anser att den värsta patienten är den som befinner sig inom samma yrkeskår. Dom ifrågasätter allting på ett annat sätt än jag själv. Jag känner visserligen min kropp bättre än många av dem som jag har mött inom vården och det är fruktansvärt irriterande när man inte får den hjälp man behöver. Jag ber alltid att få en "Second Opinion" av en annan läkare. Får jag samma information då kan jag lita på att det stämmer. Jag ifrågasätter alltid. Därför vet jag också att många inom vården tycker att jag är besvärlig. De få gånger jag har svalt betet så har det gått åt pipan, vis av erfarenheten ifrågasätter jag flera gånger.

Hur är det då när det kommer en sjuksköterska eller en studerande inom läkarvården med sitt sjuka barn och inte får den hjälp som de faktiskt behöver. Vad är det som inte fungerar där? Är det så att den som arbetar inom sjukvården anser att den har längre erfarenhet av sitt yrke att man inte tar till sig vad den läkarstuderande föräldern ifrågasätter? Oavsett så är det fortfarande föräldern som känner sitt barn bäst. I det läget måste läkare eller sjuksköterska vara lyhörda och ta till sig informationen och kanske gör en ny undersökning eller sätta in andra resurser för det stackars barnet.

Alla vet att vården ska spara pengar. Är det därför man avstår från att göra vissa undersökningar bara för att det kostar pengar? Man måste som patient eller nära släkting eller som förälder våga ifrågasätta vården. Det är ens skyldighet. Ett litet barn kan inte fråga de frågor en vuxen kan. Samtidigt måste man som utomstående lita på att vården gör rätt. Det är ett dilemma utan något riktigt svar.

Det är också synd att ett helt sjukhus får all kritik när det faktiskt är frågan om en eller ett par personal på en eller två avdelningar. Det är inte fel på alla avdelningar eller på all vårdpersonal och det måste man också inse samtidigt som man ifrågasätter utföraren av tjänsten eller läser om de drabbade i media.

Val av väljare

När man lyssnar på politiker, så talas det vitt och brett om hur dåligt motståndarna har skött sin mandatperiod. I mina ögon är de flesta partier lika goda kålsupare. De skyller alltid på någon annan. Under alla år som anställd har jag alltför många gånger hört chefer skylla på sina anställda, istället för att ta sitt eget ansvar när det faktiskt är de som har gjort fel. Det är så enkelt att skylla på någon annan.

I år är det val. Den senaste tiden tycker jag att en del av det som sägs i media är direkta personangrepp, inte på partiet i helhet utan mot enskilda partikandidater. När det gäller att stoppa mobbing i skola och på arbetsplatser, då måste man tydligen börja på högre nivå för få stopp på detta. Barn gör oftast som vuxna gör inte som de säger. Många politiker har också barn.

Det som visas på tv eller hörs i radio kanske bara är ett spel för gallerierna. Jag är väl medveten om att mycket klipps bort vid redigering av intervjun och att det som visas inte alltid är hela sanningen. Vad vet jag om politikerna i de olika blocken är bästa polare bakom scenen, men varför ska jag som väljare vara tvungen att acceptera deras beteenden? De olika partierna borde faktiskt fundera över den här frågan? "Är det därför som så många avstår från att rösta eller hellre röstar på ett parti som bär ögonlapp och svartvit huvudduk?" Visserligen är det bra med uppstickare som rör runt i grytan, men det är oftast inte de som i slutändan styr landet.

Jag anser att politiker borde ta sitt ansvar och tala om vad de kan göra för landet och dess befolkning, inte klaga på vad det andra blocket gjorde eller borde ha gjort under sin mandatperiod. Jag anser att det är viktigt att rösta oavsett vad vi än röstar på. Vilket parti jag väljer att rösta på får tiden utvisa.

Bemanningsföretag

Äntligen! Jag har väntat på att den här debatten ska starta. Under de 5 år som jag har arbetat för bemanningsföretag har jag velat att detta ska komma fram. Det var faktiskt så att man i slutet av 30-talet början av 40-talet fick stopp på bemanningsföretagen. Och precis som de sa i Uppdrag granskning så kom bemanningsföretagen tillbaka på 90-talet i större utsträckning. Det jag vänder mig emot är den dåliga lönen och det bemötande man som tillfällig konsult får. Jag har varit fast anställd i närmare 30 år och har arbetat i flera olika branscher genom åren. Jag har aldrig blivit så dåligt bemött som när jag började på bemanningsföretag. Tittar man på vad lönen ska ligga enligt lagen är det betydligt högre än vad bemanningsföretagen betalar. Företagen som hyr in personal slipper allt ansvar för den anställde. Eftersom vi som arbetar som konsulter kostar pengar, vill de bli av med oss så fort det bara går. Därför har man piskan på sig hela tiden. Vilket leder till stress. De som är arbetslösa vågar inte säga i från, för gör de det får de arbetsförmedlingen på sig. Om de har tackat nej till ett arbete via bemanningsföretagen finns risken att de blir utan arbetslösersättning. Den VD som intervjuades sade att om man inte är intresserad av att arbeta via bemanning ska man söka sig inom andra branscher.

Det är bara att gå in på arbetsförsmedlingens hemsida där är de flesta jobben utställda på bemanningsföretag. Det är väldigt få företag som anställer. Jag hoppas att det blir en fortsatt debatt om detta. Det här behöver politikerna ta tag i. När det gäller LAS. Företag kan redan kringgå detta via bemanning om man då ändrar LAS eller tar bort den, kommer det att bli ännu sämre för den som är arbetslös eller tillsvidare anställd.

Släkten både här och där

Vad roligt det är med all kommunikation som sker via nätet. Nu har jag fått tag på fyra av mina kusiner som jag inte har haft kontakt med på flera år. Dels för att vi inte pratar samma språk, men nu när de flesta talar engelska blir allt så mycket lättare. En av mina kusinbarn mailade till mig via Facebook häromdagen. Jag har försökt få tag på hennes mamma eller mest hennes moster som är några år yngre än mig och vi umgicks en hel del på 80-talet. Sedan tappade vi bort varandra. Nu med hjälp av Facebook så har vi åter igen funnit varandra. Jätteroligt. Det behövs så lite för att man åter igen ska kunna hålla kontakten. Det är väl så ju äldre man blir desto mer söker man sina rötter.

Jag började med det sedan jag fick höra att jag inte längre tillhörde det land jag bor i. En kvinna som jag känner väl sade till mig "Det är tur att du är finska". "Va! Jag som trodde att jag var svensk", blev ganska förvånad av hennes påhopp. När jag frågade henne vad hon menade började hon svamla något om segt virke. Vad hon egentligen var ute efter var min vilda tonårstid. Alla människor har ett förflutet, good or bad. Vad gjorde henne till en bättre människa än jag, bara för att hon är helsvensk?

De här två meningarna gjorde i alla fall att jag började fundera över hur människor beter sig mot varandra och helt plötsligt kände jag mig oerhört rotlös. Visserligen är båda mina föräldrar födda i Finland, men båda är precis som jag svenska medborgare. Jag har under alla år sett mig som svensk. Jag kan inte ett ord finska, jag har inte ens bott i Finland.Det är ju löjligt att jag skulle vara något annat.

Men det här blev starten till ett nytt manus. Jag håller som bäst på att skriva på det, samtidigt som en tredje historia dök upp i huvudet. Så just nu skriver jag två böcker parallellt, vi får se vad resultatet blir.

Oavsett hur det blir så har jag hittat en del av mina rötter via Facebook, så lite av rotlösheten har faktiskt försvunnit.

Utförsäkrad

När man läser i tidningar om alla stackars människor som kommer att bli utförsäkrade blir jag bedrövad. Tänk att människor som är sjuka ska vara tvungna att vända ut och in på sig själva för att få vara sjuka. Det är helt otroligt att människor som ska behöva ta sitt liv för att de inte orkar stå upp och försvara sig mot försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Trots alla intyg så får kvinnan inte den hjälp hon behöver. En väninna till mig är också på väg att bli utförsäkrad, hon är livrädd att hon ska hamna på gatan. Ett är då säkert. Hon kommer få det mycket sämre ekonomiskt när hon blir utförsäkrad. Hon har fått kämpa i flera år för att få förståelse för den sjukdom hon har. Men inte hjälper det.

Det är inte undra på att man blir arg när man ser reklamkampanjen av Försäkringskassan på tv i mellandagarna. Det är som ett hån mot dem som blir utförsäkrade. Är det verkligen dit pengarna ska gå?

Nya smycken

Det är så kallt ute men en liten promenad blev det idag. Sedan har jag fotograferat de nya smycken jag har tillverkat. Håller på att uppdatera min hemsida, kommer med tiden att göra om den. Just nu är det lite mycket som måste ordnas innan jag åker in för operation. Kommer arbeta om två veckor ute hos en kund i fyra veckor. Det blir skönt att tänka på något annat. Igår ringde jag till Vårdguiden för att höra vad som gäller med vårdgarantin. Fick svaret att det inte gäller för mig eftersom det är special. Typiskt! Nu har jag väntat sedan november förra året, på grund av att det är en ny remiss lägger man på 3-4 månader till ovanpå det gamla. Tänk på det om ni blir runt slussade till olika landsting då gäller inte vårdgarantin.

Ett hjärta slår ca hundratusen gånger varje dag

Visste ni att ett människohjärta slår cirka 100 000 gånger varje dag?

Under en livstid blir det mer än två miljarder hjärtslag. När en eller flera hjärtklaffar påverkas av en sjukdom kan blodflödet genom hjärtat äventyras. Vi har alla fyra hjärtklaffar som ser till att blodet endast passerar genom hjärtat i en riktning. Man kan se det som små dörrar som stängs och öppnas varje gång blodet forsas igenom. Jag är född med hjärtfel men det har inte hindrat mig att göra det mesta av livets goda.
Jag behöver inte hoppa bungyjump för att bevisa vad jag kan. Precis som de flesta andra människor har jag gått i skolan, varit en vild tonåring, arbetat, gift mig, fött barn, bott utomlands, varit arbetslös med mera. På 70-talet var jag en av dem som fick min första mekaniska klaff, den har nu varit verksam i trettiotvå år. Dessvärre är det två andra klaffar som är skadade som måste åtgärdas. Som jag sade tidigare är jag inte orolig för själva hjärtoperationen utan det som är runt omkring. Det har redan slarvats en del som jag själv har varit tvungen att kolla upp för att det inte har blivit gjort. Något som jag egentligen inte skulle behöva göra.

Jag är en person som inte lämnar något åt slumpen utan väljer att ta reda på informationen på egen hand. När jag bodde på Filippinerna fick jag Duengefeber som orsakas av en mygga. Dengue kan ge inre blödningar precis som mitt blodförtunnande medel Waran som är en förkortning av Warfarin och som på engelska bland annat kallas för Coumadin, Jantoven, Marevan, Lawarin. Läkaren i Manila säger att jag måste sluta med Waranet. Läkaren i Sverige säger att jag ligger risigt till om jag slutar med tabletterna. Jag lyssnade på dem båda och gjorde sedan det jag trodde var bäst för mig. Allt gick bra.

Snart ska jag läggas in för min tredje hjärtoperation. Två kanske tre klaffar ska förmodligen bytas ut. Jag kommer åtminstone att ha två mekaniska klaffar den tredje kommer att åtgärdas med en ring.

Lyssna till ert hjärta och tänk på vilken fantastisk muskel som sitter i er kropp och slår hundratusen gånger varje dag.

Ett nytt år nya händelser

Då är ett nytt år här igen. De första nio åren är avklarade av tjugohundratalet. Blev det en bra slut och en bra början? Jag kan bara svara för mig själv. Både och skulle väl jag vilja säga. Det har varit både bra och dåligt. Men förra året var ett rörigt år och inte blev det klappat och klart heller. Jag väntar på en ny hjärtoperation. Den blev stoppad i november i sista stund. Det är så mycket så att jag inte orkar dra allt just nu. Tyvärr är det politikerna som ställer till det när de klubbar igenom förslag som berör oss medborgare oavsett om du har en sjukdom eller för tillfället är frisk.

Man har valt att lägga riskoperationer, hjärtoperationer till Lund och Göteborg. Stockholm är därmed avpoliterad. Det medför alltså ett stort problem för mig som patient. Med ett brak föll jag mellan stolarna på grund av politikerna har valt att klubba igenom detta förslag. Och vem tar ansvaret? Jag har pratat med läkare som skyller på politikerna och politikerna skyller på Landstingen. Ingen tar sitt ansvar. För mig innebär det här en längre resväg (Stockholm-Lund), en större kostnad, en längre väntetid, åter igen måste jag driva mina frågor för att få svar. Jag är tvungen att göra den tredje hjärtoperationen. Helst av allt skulle jag vilja slippa men i nuläget har jag inget val. Under alla mina år som patient så har jag bara en enda gång fått hört av en läkare "att jag bara ska veta hur mycket jag kostar vården". Det vet vi ju redan att kvinnor kan vara väldigt otrevliga mot varandra, men att sparka på en som redan ligger det blev lite för mycket. Det var exakt det som hände när jag precis skulle sövas för en el-konvertering. Det blev alldeles tyst i rummet, läkare, sjuksköterskor och narkos såg helt chockade ut när läkaren fällde denna kommentar. Jag som i vanliga fall har svar på tal blev alldeles stum. Jag kunde bara konstatera att hon inte var lämplig som läkare. Men som sagt under alla år som patient (49 år)är det första gången som jag blir behandlad på detta vis. Jag anmälde aldrig detta utan jag skriver om det istället.

Nu väntar jag som sagt på en ny hjärtoperation och är väl medveten att JAG kostar pengar. Det är en heldags operation och ett team på närmare tiotal personer är inblandade. Hur är jag då som person? Jag är gift och har två barn. Jag är idag egen företagare vilket gör att operationen sätter käppar i hjulet för mig. Jag skulle hålla kurser under våren, jag är med i en akvarellkurs och vi har utställningar, jag brukar ta ett tillfälligt arbete i mars-april för att få in pengar i företaget. Allt detta spricker nu. Och som egen företagare med en knapp inkomst blir allt detta en stor kostnad för mig som jag inte hade med i planeringen. Det är inte nog med att man ska brottas med myndigheter och landsting för att få sin rätt i samhället, jag måste också kämpa för att få in pengar i mitt lilla företag. Det kan ibland kännas jobbigt, men jag är inte den som ger upp. Jag är född med hjärtfel, jag har bott utomlands, jag har varit i arbetslivet i närmare 30 år, jag har fött barn med 50% chans att överleva, när jag bodde utomlands överlevde jag Denguefeber.

Jag ger därmed inte upp i första taget. Jag försöker tänka positivt utan att för den skull vara överdrivet positiv. Jag har mina down-perioder som alla andra, men försöka duger. Tur nog har jag en familj och massor med vänner som stöttar mig. Visst finns det en oro att det inte skulle gå bra, men som jag hela tiden har sagt; Jag är inte orolig för själva operationen, utan för det som händer omkring. 2007 kom jag ut med min bok "Livets Pussel" den handlar om att leva ett normalt liv trots en sjukdom. Som synes har jag många strängar på min lyra och det ska bli intressant att se vad det här året bär i sitt sköte. Jag ser den här operationen som en tillfällig svacka i livet. Det är bara du själv som väljer hur du vill leva oavsett om du har en sjukdom eller om du är frisk.