Att skriva en bok

Tänk vad en bok kan göra nytta. När jag låg på sjukhuset pratade jag med sjuksköterskorna både i Lund och i Stockholm. I Lund skulle man lägga en beställning på två exemplar av min bok Livet Pussel. I stockholm pratade jag en kille som arbetade på avdelningen. När han såg min bok berättade han att han hade läst delar av den. Den hade varit med i deras undervisning när han utbildade sig till sjuksköterska. Det var min tanke från början att den skulle vända sig till just vårdpersonal. Han berättade att någon i hans klass hade läst och gjort en utvärdering av boken. Det skulle vara intressant att läsa. Jag tror fortfarande att den är nyttig för såväl vårdpersonal och för dem som har en sjukdom, men även för dem som inte bär på någon sjukdom. Mycket för att människor ska förstå att man faktiskt kan leva ett normalt liv trots en sjukdom. Jag har uppfyllt en del av min mission in life när jag gav ut boken. Den har verkligen kommit till nytta.

Operation i Lund

Det har snart gått fem veckor sedan jag opererades i Lund. Det var absolut det bästa som kunde hända. Läkaren som opererade svarade konkret på mina frågor, berättade på ett bra sätt hur de hade tänkt lägga upp operationen, olika senarion som kunde hända m.m. Operationen tog 7 timmar, mycket på grund av att hjärtat satt fast i bröstbenet/balken. De fick hålla på länge för att få loss det.

Efter operationen låg jag nersövd en längre tid eftersom det inte ville sluta blöda. Maken var vid min sida redan på intensiven. När jag började vakna till var läkaren och narkosen där för att berätta att operationen hade gått bra. Jag kommer ihåg att de var där och upprepade samma sak tre gånger. Sista gången var jag så pass klar i skallen att jag tänkte; Tack jag vet, jag har redan hört det två gånger. Jag kunde bara nicka till svar. Jag fick något att dricka men det dröjde inte länge förrän det kom upp lika fort. Tur att maken var där och hann komma med en plaststrut.

Det dröjde ett halvt dygn innan jag kom till avdelningen. Man hade redan haft upp mig för att stå vid sängkanten. Första dagarna efter operation var jag så omtöcknad att jag bara sluddrade när jag försökte prata, hålla bestick gick inte, de for åt alla håll och kanter. Maken fick mata mig. Jag återhämtande mig ganska snabbt med hjälp av sjuksköterskor, undersköterskor ocn sjukgymnaster som befann sig på avdelningen. Maten i Lund var betydligt bättre än i Stockholm skulle jag senare få erfara. Efter en och en halv vecka flögs jag till mitt sjukhus i Stockholm. Dessvärre fick jag ett lymfläckage under operation som höll på och läckte i nästan tre veckor. Jag fick också svullnad i benet och bär stödstrumpa.

Det är så frustrerande när jag bara får svävande svar av läkarna i Stockholm. Det känns åter igen som om jag hamnar mellan stolarna och ingen tar sitt ansvar. Enligt läkaren i Lund borde den här operationen gjorts för flera år sedan. Klaffen rörde sig inte speciellt och var väldigt förkalkad. Man var tvungen att skära bort allt runt omkring för att få dit den nya klaffen. Man har också valt att lägga in ett membran, ifall man måste öppna igen. När jag kom till Stockholm och benet svullande upp letade man efter gamla ekg-papper, det fanns inte ett enda efter 2005. Man var tvungen att ringa till Lund för att ha något att jämföra med.

Maten i Stockholm smakar fruktansvärt, det fanns inte en chans att man kunde äta upp sig och bli frisk av det. Jag var kvar en vecka för att sedan åka på rehab i Saltsjöbaden. Där var maten mycket god och man kontrollerade värdena bättre än på sjukhuset.

Trots allt strul innan operationen har det gått bra. Jämfört med operationen 1977 har jag återhämtat mig snabbare. Trots mina misstankar innan jag åkte till Lund är jag otroligt nöjd. Man hade bättre kontroll och fler personal som tog hand om patienterna. Mycket bättre än vad jag har sett i Stockholm.