Vem är jag bakom bloggen

Min tanke med bloggen är att skriva när jag har något att säga. Den hjärtoperationen som är min tredje är en stor händelse i mitt liv. Hur mycket jag än vill kan jag inte ignorera den, jag måste igenom det. Min familj stöttar mig, framför allt min make och mina unga vuxna barn.

Vem är jag bakom bloggen? Här kommer lite bakgrund om hur jag är som person. Många tror att bara för att man har en sjukdom så måste man vara på ett visst sätt. Jag har alltid gjort tvärtom. Jag vägrar att acceptera min sjukdom. Jag anser att jag kan göra precis som alla andra som är friska. De som känner mig känner också till mitt hjärtfel men inte alla. Fram till jag fyllde fyrtio berättade jag sällan om min sjukdom. Så fort man gör det sätts man in i ett fack. Det var mycket därför jag skrev ”Livets Pussel” som kom ut 2007. Jag ville visa att man kan leva ett normalt liv trots att man har en sjukdom. En skillnad för mig var när jag födde barnen, jag hade 50% chans att överleva. Vi valde ändå att trotsa läkarna och skaffade två barn.

När vi bodde utomlands fick jag Denguefeber även kallad Breakbone fever som kan ge inre blödningar, något som inte var så bra eftersom jag äter blodförtunnande medicin Waran. Men jag överlevde det med. Efter två år i utlandet flyttade vi hem igen. Jag har alltid varit kreativ. Mina projekt idag är att måla akvareller, tillverka personliga smycken, fotoalbum och stora födelsedagskort. Scrappat gjorde jag innan ens ordet fanns. Jag layoutar bokomslag, hemsidor, loggor, nyhetsbrev, skriver böcker, står på marknader och utställningar. Jag håller på att skriva på två böcker, den ena är en fortsättning av den förra men lite mer samhällsinriktad och den tredje kom som av en händelse ur andra manuset. Antingen blir det en deckare eller roman. Vi får se hur den utvecklar sig med tiden. Därför har jag inte tid att vara sjuk i sjukdomen.

Jag har arbetat i närmare trettio år i sjutton olika företag inom tolv olika branscher. På ett företag skickades vi på kurs, vi skulle lära känna varandra och oss själva. Det var otroligt roligt. Jag är en glad, positiv och öppen person och anser själv att jag är flexibel. Under utbildningen fick vi skriva hur vi uppfattade oss själva och självklart skrev jag att en av mina egenskaper var flexibel. Kursledarna satte upp våra lappar på väggen och hela gruppen arbetskollegor fick tycka till. När vi kommer till mig började alla att skratta. Det sista jag var, enligt dem, så var det flexibel. Jag blev jättefrustrerad och påpekade det för min man när jag kom hem. Han tittade på mig och svarade; ”Nej, de har rätt, det är det minsta du är.” Enligt honom är jag lika flexibel som en bergvägg. Tja, allt är ju relativt. Jag kan medge att jag är envis och ger mig inte i första taget. Maken har flera gånger sagt när jag inte har gett med mig; ”Nu är du svår!”
Har jag bestämt mig för något viker jag oftast inte en tum, även om jag ibland kan svänga som en pendel åt ena hållet eller åt det andra innan jag är klar. Man måste bevisa att jag har fel och då kan jag faktiskt be om ursäkt även om det sitter långt inne.

Friska människor har en viss uppfattning av människor med sjukdomar. Under alla år har jag försökt visa motsatsen. När jag var tonåring festade jag lika mycket som mina kamrater. Några av mina vänner brukar säga att när andra levde i nittio knyck, levde jag i etthundranitto. Det var full rulle dygnet runt.
Jag har alltid haft ett stort kontaktnät även om det minskar ju äldre man blir. Nu när jag snart är på väg in i ett halvt sekel känns det som om jag mycket kvar att leva för. Först och främst för min familj, men sedan allt annat jag fortfarande vill göra. Därför känns det oerhört jobbigt med operationen, men det är något jag måste ta mig igenom så att jag kan fortsätta att leva mitt liv.