Det hettar till om sjukhusmaten

Äntligen börjar tidningar och människor att reagera. Jag har skrivit om sjukhusmaten tidigare.Läs artikeln i dagens Aftonbladet, SVD har också skrivit en artikel om sjukhusmaten. Jag har skrivit till politiker och läkartidningar utan att få någon respons. Jag är glad att det äntligen tas upp. Dagens mat på sjukhusen smakar vedervärdigt. Jag begär inte att få en kunglig lunch eller middag, men det ska åtminstone smaka bra. Inte en chans att sjuka människor kan bli friska. Jag gick ner flera kilo när jag låg på sjukhuset i Stockholm. Maten på sjukhuset i Lund och maten på rehab i Stockholm var betydligt bättre än på sjukhuset i Stockholm. En vän till mig tyckte att maten var tillräckligt bra, han ville inte alls att hans skattepengar skulle gå till bättre mat. Ja en sak är säkert vi hade olika syn på den saken. Och Så är det med människor som aldrig eller väldigt sällan har legat på sjukhus. Därför tycker jag att det är bra att man äntligen reagerar. Den här debatten behövs.

Strul i vården

Jag har suttit i telefon i flera dagar för att jaga remisser från och till olika avdelningar. Idag ringde en av läkarna. Remissen skickades redan för en vecka sedan. Mottagande avdelning har inte fått något. Tre gånger har jag ringt och tre gånger får jag samma svar. Ingen remiss ingen hjälp! Jag ringer också till avdelningen jag ska bli inlagd på. De har ingen aning om vem jag är eller när jag kommer. När jag ringer till avsändaren så har de skickat information till avdelningen. Det visar sig sedan att det är läkaren som ska operera som ligger på journalerna. Jag måste boka anhörighotell till maken. Där kan man inte heller göra något eftersom det inte finns någon remiss. Ringer avsändarkontoret för den remissen. Johodå, den är skickad.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det har bara varit strul runt denna operation och det började redan i oktober förra året. Innan operationen var jag tvungen att ta prover, ultraljud och kärlkransundersökning. När det är dags att ta blodprover har de glömt att ta med Waranprov. Något som borde vara naturligt när det gäller mig. Sjuksköterskan på avdelningen frågar om jag äter Waran? "Jag har ätit det i 32 år", svarar jag. Jag hör hur stressad hon blir när hon har missat det. Det här innebär att jag måste gå och ta ett nytt blodprov.

När jag ringer till vårdcentralen för att tala om att jag ska ta prover, säger sjuksköterskan; "Vad har jag med det att göra?" Förvånat tittar jag på telefonluren, men talar sedan om varför jag ringer.

Inför ultraljudet har hjärtläkaren sagt att det måste ske via halsen. När remissen kommer är det ett vanligt ultraljud. Vilket jag ifrågasätter när jag kommer till mottagningen. Där kan de se att min läkare har skrivit den andra undersökningen, men väljer att göra den jag har fått remiss på. Vilket medför att jag åter igen blir tvungen att åka till avdelningen för att just göra ultraljudet via halsen.

I november är det då dags för operation. Jag blir inlagd och får träffa sjuksköterskor, sjukgymnaster, narkosläkare, nya prover och röntgen, det sista man gör innan jag ska träffa kirurgen är en skiktröntgen. Den första under alla mina år som patient. Klockan fem samma eftermiddag kommer kirurgen och stoppar hela maskineriet, 12 timmar innan operationen. På skiktröntgen har man sett att hjärtat är vridet i en konstig vinkel, in- och utgångar var felvända, mitralisklaffen som ska vara på framsidan, finns på baksidan av mitt hjärta.

Helt plötsligt har en vanlig klaffoperation blivit en operation som ingår i rikssjukvård, det innebär att det ligger på politikernivå, därför får han inte operera mig i Stockholm.

Jag föll med ett brak mellan stolarna eller på målsnöret. Psykiskt befann jag mig redan på andra sidan om målsnöret. I huvudet hade jag redan gått igenom operationen och var på väg hem. Jag vet inte vilken chock som var värst att få reda på info om hjärtat eller att inte bli opererad.

Jag är opererad två gånger tidigare för mitt medfödda hjärtfel. Varför har ingen av läkarna från 1966 eller 1977 sagt något om att mitt hjärta var vridet? Inte ens min egen hjärtläkare känner till detta. Det blev en chock för oss båda och min familj. Vi hade allihop befunnit oss under en psykisk press. Min familj blev ursinniga, det kändes som om jag fick skulden av det inträffade. Det vet jag ju att de inte menade. Jag förstår att luften gick ur dem med precis så som det gjorde för mig. När allt avstannade slog det tillbaka mot min kropp jag fick munsår, ryggskott, förkylning, magkatarr och stressmärken i pannan och jag fick börja om från ruta ett igen.

Vårdgarantin försvinner också när det blir special. Jag hade faktiskt väntat över 90 dgr till operationen i november, men det var något som jag och läkaren hade kommit överens om. När jag ställdes i en ny kö till Lund får jag vänta ytterligare 3-4 månader för operation. Jag får inte heller något datum utan är ovetande i två och en halv månad innan jag får ett besked.

Jag som är egen företagare blir tvungen att ställa in alla åtagande. Både förra hösten och nu under våren. De arbeten jag brukar ta i mars, april, maj är körda. Kurserna jag skulle hållit under våren fick jag ställa in. Jag är med i en akvarellkurs den fick jag också ställa in. Jag har fått sämre kondition och vätska i kroppen. Jag måste ta vätskedrivande eftersom mina klaffar inte fungerar som de ska. Något jag inte hade behövt om operationen hade blivit av i november.

Jag ska opereras på tisdag i nästa vecka och då är det nästan 120 dagar sedan operationen stoppades i Stockholm. Det här blir effekten av det som inträffat. Jag har mailat till politiker, landsting, socialstyrelsen. Ingen tar ansvar. När jag frågar läkaren om jag är den första patienten som ska till Lund får jag reda på att jag är nr 5. Det här är helt nytt för Stockholm som tidigare har gjort alla hjärtoperationer. Jag har ingenting emot vården Lund eller Göteborg, men tycker att det är fel att man väljer att lägga dessa hjärtoperationer på bara två ställen i hela landet. Den som drabbas är helt klart patienten som inte har någonting att säga till om.

Bemanningsföretag

Äntligen! Jag har väntat på att den här debatten ska starta. Under de 5 år som jag har arbetat för bemanningsföretag har jag velat att detta ska komma fram. Det var faktiskt så att man i slutet av 30-talet början av 40-talet fick stopp på bemanningsföretagen. Och precis som de sa i Uppdrag granskning så kom bemanningsföretagen tillbaka på 90-talet i större utsträckning. Det jag vänder mig emot är den dåliga lönen och det bemötande man som tillfällig konsult får. Jag har varit fast anställd i närmare 30 år och har arbetat i flera olika branscher genom åren. Jag har aldrig blivit så dåligt bemött som när jag började på bemanningsföretag. Tittar man på vad lönen ska ligga enligt lagen är det betydligt högre än vad bemanningsföretagen betalar. Företagen som hyr in personal slipper allt ansvar för den anställde. Eftersom vi som arbetar som konsulter kostar pengar, vill de bli av med oss så fort det bara går. Därför har man piskan på sig hela tiden. Vilket leder till stress. De som är arbetslösa vågar inte säga i från, för gör de det får de arbetsförmedlingen på sig. Om de har tackat nej till ett arbete via bemanningsföretagen finns risken att de blir utan arbetslösersättning. Den VD som intervjuades sade att om man inte är intresserad av att arbeta via bemanning ska man söka sig inom andra branscher.

Det är bara att gå in på arbetsförsmedlingens hemsida där är de flesta jobben utställda på bemanningsföretag. Det är väldigt få företag som anställer. Jag hoppas att det blir en fortsatt debatt om detta. Det här behöver politikerna ta tag i. När det gäller LAS. Företag kan redan kringgå detta via bemanning om man då ändrar LAS eller tar bort den, kommer det att bli ännu sämre för den som är arbetslös eller tillsvidare anställd.

Ett nytt år nya händelser

Då är ett nytt år här igen. De första nio åren är avklarade av tjugohundratalet. Blev det en bra slut och en bra början? Jag kan bara svara för mig själv. Både och skulle väl jag vilja säga. Det har varit både bra och dåligt. Men förra året var ett rörigt år och inte blev det klappat och klart heller. Jag väntar på en ny hjärtoperation. Den blev stoppad i november i sista stund. Det är så mycket så att jag inte orkar dra allt just nu. Tyvärr är det politikerna som ställer till det när de klubbar igenom förslag som berör oss medborgare oavsett om du har en sjukdom eller för tillfället är frisk.

Man har valt att lägga riskoperationer, hjärtoperationer till Lund och Göteborg. Stockholm är därmed avpoliterad. Det medför alltså ett stort problem för mig som patient. Med ett brak föll jag mellan stolarna på grund av politikerna har valt att klubba igenom detta förslag. Och vem tar ansvaret? Jag har pratat med läkare som skyller på politikerna och politikerna skyller på Landstingen. Ingen tar sitt ansvar. För mig innebär det här en längre resväg (Stockholm-Lund), en större kostnad, en längre väntetid, åter igen måste jag driva mina frågor för att få svar. Jag är tvungen att göra den tredje hjärtoperationen. Helst av allt skulle jag vilja slippa men i nuläget har jag inget val. Under alla mina år som patient så har jag bara en enda gång fått hört av en läkare "att jag bara ska veta hur mycket jag kostar vården". Det vet vi ju redan att kvinnor kan vara väldigt otrevliga mot varandra, men att sparka på en som redan ligger det blev lite för mycket. Det var exakt det som hände när jag precis skulle sövas för en el-konvertering. Det blev alldeles tyst i rummet, läkare, sjuksköterskor och narkos såg helt chockade ut när läkaren fällde denna kommentar. Jag som i vanliga fall har svar på tal blev alldeles stum. Jag kunde bara konstatera att hon inte var lämplig som läkare. Men som sagt under alla år som patient (49 år)är det första gången som jag blir behandlad på detta vis. Jag anmälde aldrig detta utan jag skriver om det istället.

Nu väntar jag som sagt på en ny hjärtoperation och är väl medveten att JAG kostar pengar. Det är en heldags operation och ett team på närmare tiotal personer är inblandade. Hur är jag då som person? Jag är gift och har två barn. Jag är idag egen företagare vilket gör att operationen sätter käppar i hjulet för mig. Jag skulle hålla kurser under våren, jag är med i en akvarellkurs och vi har utställningar, jag brukar ta ett tillfälligt arbete i mars-april för att få in pengar i företaget. Allt detta spricker nu. Och som egen företagare med en knapp inkomst blir allt detta en stor kostnad för mig som jag inte hade med i planeringen. Det är inte nog med att man ska brottas med myndigheter och landsting för att få sin rätt i samhället, jag måste också kämpa för att få in pengar i mitt lilla företag. Det kan ibland kännas jobbigt, men jag är inte den som ger upp. Jag är född med hjärtfel, jag har bott utomlands, jag har varit i arbetslivet i närmare 30 år, jag har fött barn med 50% chans att överleva, när jag bodde utomlands överlevde jag Denguefeber.

Jag ger därmed inte upp i första taget. Jag försöker tänka positivt utan att för den skull vara överdrivet positiv. Jag har mina down-perioder som alla andra, men försöka duger. Tur nog har jag en familj och massor med vänner som stöttar mig. Visst finns det en oro att det inte skulle gå bra, men som jag hela tiden har sagt; Jag är inte orolig för själva operationen, utan för det som händer omkring. 2007 kom jag ut med min bok "Livets Pussel" den handlar om att leva ett normalt liv trots en sjukdom. Som synes har jag många strängar på min lyra och det ska bli intressant att se vad det här året bär i sitt sköte. Jag ser den här operationen som en tillfällig svacka i livet. Det är bara du själv som väljer hur du vill leva oavsett om du har en sjukdom eller om du är frisk.