Bemanningsföretag

I dagens SVD kan man läsa att Bemanningsföretagen har backat 40 %. Går man in på arbetsförmedelningens hemsida ser man det fortfarande är övervägande bemanningsföretag på de arbeten som finns att söka, så även i dagstidningen. I år är det första gången på två år som bemanningsföretaget har brytt sig om oss tillfälligt anställda. Tidigare har vi inte fått samma information som övriga fast anställda hos dem. Det är också första gången som de frågade hur vi har det på företaget vi är konsulter hos. De kanske drog öronen åt sig efter progammet som visades på tv. Jag tycker fortfarande att de inte är korrekta. Jag har gått hemma i två veckor och väntat på att arbeta. Jag är därmed tvungen att stå till deras förfogande eftersom jag har skrivit på kontraktet. Av det ska jag få 90% av garantilönen. Det ska bli intressant att se vad beloppet egentligen är när lönebeskedet kommer eftersom jag vet att garantilönen är en av de sämsta. En registrerares lön ska ligga på ca 20tusen/månad. Vi är inte ens i närheten av den lönen kan jag säga. Vi har hela tiden piskan på oss på det företag vi är utlånade till. De har en deadline som vi måste följa. Vi jobbar som djur för en urdålig lön. En av de anställda förra året fick inte ens den lön han skulle ha, han utförde ett annat arbete än registrerarna men fick samma lön, trots att företaget betalade mer för hans tjänst. Så därför tycker jag att 40% inte är tillräckligt, flera företag måste våga anställa för att hejda bemanningsföretagens framfart.

Ett nytt år nya händelser

Då är ett nytt år här igen. De första nio åren är avklarade av tjugohundratalet. Blev det en bra slut och en bra början? Jag kan bara svara för mig själv. Både och skulle väl jag vilja säga. Det har varit både bra och dåligt. Men förra året var ett rörigt år och inte blev det klappat och klart heller. Jag väntar på en ny hjärtoperation. Den blev stoppad i november i sista stund. Det är så mycket så att jag inte orkar dra allt just nu. Tyvärr är det politikerna som ställer till det när de klubbar igenom förslag som berör oss medborgare oavsett om du har en sjukdom eller för tillfället är frisk.

Man har valt att lägga riskoperationer, hjärtoperationer till Lund och Göteborg. Stockholm är därmed avpoliterad. Det medför alltså ett stort problem för mig som patient. Med ett brak föll jag mellan stolarna på grund av politikerna har valt att klubba igenom detta förslag. Och vem tar ansvaret? Jag har pratat med läkare som skyller på politikerna och politikerna skyller på Landstingen. Ingen tar sitt ansvar. För mig innebär det här en längre resväg (Stockholm-Lund), en större kostnad, en längre väntetid, åter igen måste jag driva mina frågor för att få svar. Jag är tvungen att göra den tredje hjärtoperationen. Helst av allt skulle jag vilja slippa men i nuläget har jag inget val. Under alla mina år som patient så har jag bara en enda gång fått hört av en läkare "att jag bara ska veta hur mycket jag kostar vården". Det vet vi ju redan att kvinnor kan vara väldigt otrevliga mot varandra, men att sparka på en som redan ligger det blev lite för mycket. Det var exakt det som hände när jag precis skulle sövas för en el-konvertering. Det blev alldeles tyst i rummet, läkare, sjuksköterskor och narkos såg helt chockade ut när läkaren fällde denna kommentar. Jag som i vanliga fall har svar på tal blev alldeles stum. Jag kunde bara konstatera att hon inte var lämplig som läkare. Men som sagt under alla år som patient (49 år)är det första gången som jag blir behandlad på detta vis. Jag anmälde aldrig detta utan jag skriver om det istället.

Nu väntar jag som sagt på en ny hjärtoperation och är väl medveten att JAG kostar pengar. Det är en heldags operation och ett team på närmare tiotal personer är inblandade. Hur är jag då som person? Jag är gift och har två barn. Jag är idag egen företagare vilket gör att operationen sätter käppar i hjulet för mig. Jag skulle hålla kurser under våren, jag är med i en akvarellkurs och vi har utställningar, jag brukar ta ett tillfälligt arbete i mars-april för att få in pengar i företaget. Allt detta spricker nu. Och som egen företagare med en knapp inkomst blir allt detta en stor kostnad för mig som jag inte hade med i planeringen. Det är inte nog med att man ska brottas med myndigheter och landsting för att få sin rätt i samhället, jag måste också kämpa för att få in pengar i mitt lilla företag. Det kan ibland kännas jobbigt, men jag är inte den som ger upp. Jag är född med hjärtfel, jag har bott utomlands, jag har varit i arbetslivet i närmare 30 år, jag har fött barn med 50% chans att överleva, när jag bodde utomlands överlevde jag Denguefeber.

Jag ger därmed inte upp i första taget. Jag försöker tänka positivt utan att för den skull vara överdrivet positiv. Jag har mina down-perioder som alla andra, men försöka duger. Tur nog har jag en familj och massor med vänner som stöttar mig. Visst finns det en oro att det inte skulle gå bra, men som jag hela tiden har sagt; Jag är inte orolig för själva operationen, utan för det som händer omkring. 2007 kom jag ut med min bok "Livets Pussel" den handlar om att leva ett normalt liv trots en sjukdom. Som synes har jag många strängar på min lyra och det ska bli intressant att se vad det här året bär i sitt sköte. Jag ser den här operationen som en tillfällig svacka i livet. Det är bara du själv som väljer hur du vill leva oavsett om du har en sjukdom eller om du är frisk.