Släkten både här och där

Vad roligt det är med all kommunikation som sker via nätet. Nu har jag fått tag på fyra av mina kusiner som jag inte har haft kontakt med på flera år. Dels för att vi inte pratar samma språk, men nu när de flesta talar engelska blir allt så mycket lättare. En av mina kusinbarn mailade till mig via Facebook häromdagen. Jag har försökt få tag på hennes mamma eller mest hennes moster som är några år yngre än mig och vi umgicks en hel del på 80-talet. Sedan tappade vi bort varandra. Nu med hjälp av Facebook så har vi åter igen funnit varandra. Jätteroligt. Det behövs så lite för att man åter igen ska kunna hålla kontakten. Det är väl så ju äldre man blir desto mer söker man sina rötter.

Jag började med det sedan jag fick höra att jag inte längre tillhörde det land jag bor i. En kvinna som jag känner väl sade till mig "Det är tur att du är finska". "Va! Jag som trodde att jag var svensk", blev ganska förvånad av hennes påhopp. När jag frågade henne vad hon menade började hon svamla något om segt virke. Vad hon egentligen var ute efter var min vilda tonårstid. Alla människor har ett förflutet, good or bad. Vad gjorde henne till en bättre människa än jag, bara för att hon är helsvensk?

De här två meningarna gjorde i alla fall att jag började fundera över hur människor beter sig mot varandra och helt plötsligt kände jag mig oerhört rotlös. Visserligen är båda mina föräldrar födda i Finland, men båda är precis som jag svenska medborgare. Jag har under alla år sett mig som svensk. Jag kan inte ett ord finska, jag har inte ens bott i Finland.Det är ju löjligt att jag skulle vara något annat.

Men det här blev starten till ett nytt manus. Jag håller som bäst på att skriva på det, samtidigt som en tredje historia dök upp i huvudet. Så just nu skriver jag två böcker parallellt, vi får se vad resultatet blir.

Oavsett hur det blir så har jag hittat en del av mina rötter via Facebook, så lite av rotlösheten har faktiskt försvunnit.